Min barndom präglades av äventyr, natur och djur. Tidigt lärde jag mig att notera ett och annat under mina upptäcksfärder, som liten flicka på bondgården där jag växte upp. Mina äventyr ledde mig alltid ut i naturen och i skogen där jag vandrade ensam.
Jag minns så bra en gång, när jag vettskrämd kom rusande ut från det gula övergivna huset en bit från gården. Min fantasi fick mig att springa snabbare än kvickt.. och där stod den! Den orangeröda liljan, som jag lärde mig att känna igen på sekunden och som dessutom bar namnet kejsarkrona.
Den blommade så praktfullt och tog mig med storm!
Många gånger undrade jag hur det ens var möjligt att en så vacker blomma kunde stå där i utkanten av trädgården och under äppelträden, där ingen längre bodde, gick och la märke till dess skönhet.
I många år valde jag att gå upp och titta till den, när den blommade. Och namnet – kejsarkrona, var så vackert och jag såg tydligt en liknelse mellan den och en kejsarkrona, tills en dag när jag fick veta att den heter brandlilja.
Jag trodde inte mina öron – för hur tänkte man då som barn när kronan försvann! I min fantasi stannade den kvar som kejsarkrona, medan jag i mitt yrkesliv får lov att hålla mig till de rätta namnen – Lilium bulbiferum (brandlilja / brandgul lilja) och Fritillaria imperialis (kejsarkrona) med en upp och nervänd krona.
För i ett barns värld kan blommor med ståtliga namn bli en del av ens tankar och fantasier – så för mig, att mötas av kejsarkronor när man kommer ut rusande ur spökhuset, kan få pulsen att sjunka med rekordfart. 😊
Helt ärligt, så fascinerades jag både av spökhuset och den starkt rödorange brandliljan! Jag vågade inte alltid in i spökhuset, men ibland var jag modig nog och gick in med ”kejsarkronan” starkt närvarande och stöttande i min skräcksaliga förtjusning av mystiken i huset.